fredag, mars 31, 2006

Immigrationsdebatten i USA

Immigrationsdebatten rasar i kongressen, i tv-studior och bland allmänheten i USA. Huvudfrågan är hur man ska behandla de tiotals miljoner illegala invandrare som kommit från Mexico och hur man kan stoppa fortsatt okontrollerad invandring.

Republikanerna är splittrade i frågan. En del socialt konservativa, möjliga presidentkandidaten George Allen är en av dem, vill att illegala invandrare ska skickas tillbaks och inte ges någon amnesti om de brutit på lagen. En annan del som representeras av Mccain och Bush vill ge dessa illegala chans att stanna och på sikt överföras till legal status om de betalar böter för att de invandrat illegalt, uppfyller språkkrav i engelska och annat. På det viset skulle USA också få tillgång till arbetare som gör de jobb som amerikaner inte vill göra. Företagsorganisationer är också positiva till att de inte behöver betala höga löner.

Demokraterna verkar vara mycket för att ge amnesti till de illegala invandrare, delvis på grund att de är så många. Humanitet pratas det om osv. Man kunde tänka sig att en del av demokraternas väljare, låglönearbetare organiserade i fack skulle kämpa för minskad invandring för invandring sätter starkt tryck nedåt på vanliga jobbares löner, i synnerhet för relativt okvalificerade arbeten. Men facken är svaga och har också alltmer f.d. mexikaner i dem som gör att de inte kämpar emot invandringen. Så de som är är motståndare till dagens okontrollerade invandring har egentligen endast att vända sig till de konservativa. Visst motstånd finns dock från fack och även från svarta/afrikanamerikaner rapporterar NPR.

Apropå facken kan vi jämföra hur det är i Europa. Här är det desto svårare att få jobb för invandrare och det finns högre krav på lägstalön och kollektivavtal som gör det bra för de som redan har fasta jobb. Med tanke på att invandrare till ett land inte har lika enkelt att få jobb som de som redan bor där, generellt sett, stängs i praktiken en grupp invandrare utanför arbetsmarknaden. En följd av detta tror jag vi ser resultatet av på flera ställen i Europa, bidragsberoende i Sverige såväl som i Tyskland och Frankrike. Nu när Frankrike ändra de stela arbetsmarknadsreglerna går man ur huse för att skydda sina sociala förmåner och det är förståeligt. Samtidigt tror jag det är nödvändigt med en förändring inte minst på ökad globalisering, ökad global konkurrens med underlättande att anställa personer, även de med lite erfarenhet eller utbildning och de i de lägre sociala skikten. Befolkningen blir bara äldre och snart går fyrtiotalisterna i pension och de ska också försörjas. En vanlig amerikansk synpunkt på de generösa förmånssystem och höga arbetslösheten illustreras i veckans Newsweek med titeln 'The politics of make believe'. Det är inte utan att det finns en viss skadeglädje i kritiken av de dyra välfärdssystemen bland vissa amerikanska tyckare tror jag. Dock är artikeln inte ointressant.

Tillbaks till den amerikanska debatten tycker jag att man med det det Mccain-sponsrade förslaget till viss del belönar de som immigrerat olagligt och det är stötande. Dock kan jag förstå att pga att frågan har förbigåtts så länge och antalet illegala invandrare är så många är det varken praktiskt, realistiskt eller särskilt humant att skicka tillbaks alla man hittar. Vissa demokrater som är duktiga på att utmåla sig främst på det humanitära planet men svarar inte ens 'ja' på frågan om USA har rätt att stoppa invandrare som kommer från Mexico i tv-intervjuer. Jag hörde någon från Democracy Now på Hard Ball ikväll som var väldigt svävande. Självklart att USA och andra länder kan reglera invandringen som sker till landet och håller man inte ens med om detta är det svårt att diskutera mer. Chris Matthew på Hard Ball diskuterade frågan väldigt rättframt. Han ställde frågan till någon demokrat: Är det fel att en person är motståndare till mer invandring om han är orolig för att den stad ha växt upp förändras för mycket jämfört det han är van vid? Han trodde att motståndet från många konservativa var kulturellt och kunde inte att det nödvändigtvis behövde vara fel. En annan republikan hävdade mer att frågan inte var kulturell utan en fråga om säkerhet, att kunna skydda gränserna och en fråga om kostnader.

I USA finns det området där man ibland inte kan ta sig fram på engelska. Exempel kan hittas i delar av Florida t.ex där folk talar spanska. Självklart ska man som invandrare försöka lära sig språket i landet så snabbt som möjligt. I USA ställs det krav att man kan prata engelska för att få medborgarskap och självklart borde det vara ett krav i Sverige att för få ett svenskt medborgarskap måste man kunna svenska. Undantag med analfabeter och mycket gamla må finnas... Men i allmänhet borde man inte vara svensk medborgare utan att kunna svenska. För mexikanerna är det lätt att hålla kontakten med sin gamla kultur, språk och traditioner eftersom allt detta finns i landet intill. Men jämfört med hur det brukade vara för invandrare som flyttar till ett nytt land är det numera väldigt lätt att lyssna på radioprogram, se tv-program, följa dagspress vare sig man är mexikan eller svensk i USA eller chilenare eller arab i svensk. Men tar man inte till sig både kultur, nyheter och traditioner från också det nya landet blir integrationen lidande och segregationen större och risken för samhällen inom samhällen större. Det är ingen betjänt av. Jag lyssnade på debatten mellan Jens Orback och Lars Leijonborg på Studio Ett om hurvida ett språktest skulle behövas och inställningen till det nya holländska systemet med tester. Orback tyckte det räckte om personen gick på svenskalektionerna istället för att kunna svenska. Leijonborg hade inte mycket emot det. Men att gå på lektioner garanterar väl ingen kunskap eller även om det kravet är bättre än något. Förutom språkkrav borde medborgare också ha vissa basala kunskaper om historia, lagar och traditioner i det nya landet.

Jag ser att en svensk blogg , Techne, har intresserat sig för den amerikanska debatten. Jag har ett antal reservationer egentligen. Bloggen hänvisar till Bush har förlorat debatten till ytterkrafter men egentligen ligger Bushs åsikter i linje mellan de som kommit ut från ett senatsutskott där en republikaner och demokrater har försökt nå en kompromiss. Sen är som sagt republikanerna splittrade. Sedan nämns att seriestrippar finns på spanska i någon tidning. Jag får uppfattningen att bloggen ser det som positivt och tolerant. Och är det i någon lokal tidning i de områden som har stor minoritet mexikaner kan det vara ok. Men jag tror inte det är positivt att samhället mer och mer accepterar kommunikation på flera språk officiellt sett. Verkligheten blir mer fragmentiserad när människor i ett samhälle inte förstår varandra. Bloggen nämner också exemplet Amish. På ett sätt är det lite roligt att de kunnat behålla sitt levnadssätt. Två saker dock. Dels kan de tydligen engelska vilket är viktigt. Dels är det sortens isolerade kulturen kanske acceptabelt och lite spännande när den som andel av samhället är väldigt liten. Men ju större del av samhället en sådan isolerad kultur är desto större problem tror jag det blir.

Avslutningsvis så är amerikanerna splittrade när det gäller invandringen rapporterar Reuters baserat på en Pew Research-undersökning. De flesta tycker att invandrarna nu är en belastning som tar jobb och bostäder men samtidigt tror de flesta att invandrarna tar jobb som amerikaner inte vill ha. Ungefär lika många säger att invandringen hotar traditionella amerikanska värderingar och traditioner som säger att invandringen gör Amerika starkare. En tredjedel vill att illegala invandrare ska få stanna medan resten vill låta dem återvända till sina hemländer eller få temporära arbetstillstånd. Fler vill att den legala invandringen ska minska än öka men lite mer än än en tredjedel vill ha det ungefär som det är. Speciellt tror jag inte det är bra om invandringen av högkvalificerade, högutbildade minskar till USA. Detta är en fråga som politiker som Newt Gingrich intresserar sig för men i synnerhet många teknologi- och vetenskapsinriktade företag (som Microsoft) oroar sig för.

Jag bara inte låta bli att kommentera tanken på fri invandring som flera liberaler säger sig vara för. Federley är en av dem:
Vem har rätten att avgöra vilka som ska få stanna i detta land? Det finns ingen ursvensk som har växt upp ur backen som lökar på våren. Alla har vi förr eller senare flyttat hit.

Det är för en extremistisk och fulständigt orealistisk hållning. Ska inte ett lands invånare kunna avgöra vilka personer man släpper in i sitt land? Självklart är svaret ja. Med liknande argument kan Federley fråga sig varför inte alla ska kunna ha tillgång till samma sjukvård, samma löner, samma levnadsstandard som i Sverige. Ett system med fri invandring vore tvunget att radikalt förändra det svenska samhällssystemet med solidaritet med andra i samhället tror jag. Var och en får istället sköta sitt och låta andra ta hand om sig själva helt och hållet. Det skulle innebära slutet på samhällets generella välfärdssystem som vi känner dem och gå mer mot ett system som det i Amerika tror jag. Några sossar på Dagens Industri tror att fri invandring får som konsekvens att fackets makt hotas, att löntagarskydd och kollektivavtal avvecklas och det är inte utan att jag tror de har en poäng. De som förordar fri invandring verkar ibland inte tro att det blir några konsekvenser. De som förordar fri invandring verkar också ibland irriterande nog utse sig själva som att stå på mänsklighetens och det godas sida. Federley igen:
Endast ett system med en negativ människosyn som främliggör människor från varandra kan tillåta stängda gränser och en fortsatt misstro till sina medmänniskor. Att öppna gränserna för omvärldens människor är en av framtidens största frågor. Jag står på frihetens, människornas och de öppna gränsernas sida. På vilken sida står du?

Jag står på ofrihetens, vildarnas och de stängda gränsernas sida och förordar en negativ människosyn? Väldigt irriterande.

LouiseP, som också verkar tycka fri invandring är en bra ide, definierar att i hennes värld av fri invandring skulle nyankomna inte få tillgång till välfärdsutbudet vilket får anses vara ett krav för att fri invandring överhuvudutaget kan komma ifråga. När det gäller kostnader i form av eventuell brottslighet, eller vinster i form av mindre brottslighet, med fri invandring kommer LouiseP med följande provocerande textrader:
Den ökade brottsligheten är knepig att använda som argument för att begränsa invandringen, det argumentet existerar inte heller bland de etablerade partierna. Eftersom det skulle innebära kollektiva bedömningar och svepande generaliseraingar av t ex folkgrupper, dvs ett öppet rasistiskt ställningstagande ingen politiker eller beslutsfattare med självaktning tar i. Det är alltså huvudsakligen och till och med uteslutande främlingsfientliga organisationer som ägnar sig åt den typen av moralisk algebra.

Jaha. Så om svenska staten kan konstatera att invandrare från en viss del av världen har svårare att anpassa sig i Sverige och begår brott så är det inte acceptabelt att dra några slutsatser om framtida invandring utifrån detta? Rasism är för mig åsikter rörande människor endast pga deras hudfärg. Om det skulle visa sig att människor från region X har svårare att få jobb i Sverige och som har mycket högre brottsandel än människor från region Y ligger det då inte in Sveriges intresse att försöka få in fler personer från region Y än från region X till vårat samhälle, allt annat lika. Svaret borde bli ja och det har inget med hudfärg eller rasism att göra utan ord som rasism och främlingsfientlighet används ibland bara för att tysta debatten. LousieP tar endast upp frågor om brottslighet och arbete men till detta kommer även frågor om kultur och språk. Ingen kan väl undgå att säga att det finns kulturskillnader mellan människor i dagens värld även om de säkerligen blir mindre med tiden. Det finns en anledning till att vi har fri rörelse av människor först mellan de nordiska länderna och sedan mellan EU-länderna. Jag skulle förespråka att utöka detta till länder som Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada och kanske några till men hela världen? Det tror jag inte är realistiskt eller önskvärt.

Henrik Alexandersson är en annan som förespråkar öppnande av gränserna med ett direkt förslag: en sorts inkvalningsperiod där man jobbar och betalar skatt innan man får tillgång till välfärdssystemen. Under sin första tid skulle man få ta en sorts invandrarförsäkring som skulle täcka kostnader för välfärdssystemen. Det låter lite intressant men djävulen finns i detaljerna som bekant. Vad exakt skulle en försäkring täcka t.ex? Skulle det innebära att försäkringen inte täckar alla kostnader fö de tjänster myndigheterna och välfärdssystemen utgör? En kontroll på invandrarnas tidigare liv skulle troligen behövas ändå, t.ex hurvida de suttit inne, varit associerade med terrorism osv. Hur många invandrare som kommit in på det viset är en annan fråga. Jag håller med Humle och Dumle om hans kommentar till texten. Tanken må vara fin men den håller inte i praktiken. Risken för segregation finns, för samhällen inom samhällen som inte minst den senaste utvecklingen i Europa visat. Sedan är också iden att vi bryr oss lika mycket om människor i andra delar av världen som de i Sverige också felaktigt. Som Humle och Dumle skriver räcker det att endast kolla på hur mycket folk gav vid tsnunamikatastrofen jämfört med andra katastrofer mycket för att svenskar drabbades i tsnumanin.

onsdag, mars 29, 2006

Uppföljning av Abdul Rahmans fall

Så frisläpptes då Abdul Rahman till slut i Afganistan och åklagaren i fallen drog tillbaks fallet tills vidare. Men jag tycker det var synd att det inte sas från myndigheterna att Rahman frisläpptes pga att han inte begått något brott och att det finns religionsfrihet utan snarare på grund av problem med bevisningen och att han hade mentala problem. Nu rapporteras om asyl i Italien efter demonstrationer och från parlamentariker krävs att han dödas även om han släppts fri.

Human Rights Watch säger också att det inte är tillräckligt att rätten frisläpper Rahman pga hans mentala status. HRWs Asienansvarig säger att det finns 10000 konvertiter till kristendomen i Afganistan och nu oroar sig dessa för att de också kan ställas till svars för att utöva sin religion.

I Afganistan har hundratals imamer och deras följeslagare demonstrerat för att Rahman måste dö och eftersom imamerna hänvisar till sin religion för att utkräva straff för att någon konverterar undrade jag hur vanligt det var i resten av islamvärlden. BostonHerald skriver i sin artikel 'Muslimska traditioner av att avrätta religiösa avhoppare krockar med moderna förväntningar' att en muslimsk legal expert inriktad på mänskliga rättigheter vid Emory University, Abdullahi Ahmed An-Na’im, säger att:
problemet är att alla traditionella skolor av muslimsk lag, både sunni och shia, behandlar religionsavhopp som ett brott som är straffbart med döden.
Enligt honom behandlar klassiska jurister endast sekundära frågor som om personen ifråga ska få chans att tänka om, hurvida kvinnor ska få sitta i fängelse istället. Dock finns mildare straff i praktiken men en person som konverterar utsätts för stort tryck från myndigheter och inte minst nära och bekanta och social isolation blir följden om inget annat. BostonHerald-artikeln säger att det finns inget i Koranen som talar om dödsstraff i detta fall utan detta sägs uttryckligen i en hadith, en sorts traditionsberättelse som skulle beskriva Muhammed dåd och ord, av Bukhari. An-Na'im säger att det finns passager i Koranen om att 'det finns inget tvång i religionen' som skulle kunna tolkas som religionsfrihet men hadithberättelserna tros vara skrivna när Muhammed sägs varit ledare för Mecca och kom till efter Koranen var skriven och anses ibland av klassiska jurister inom islam få företräde över dessa mer toleranta passager.

AP skriver att åtal för religionkonvertering eller avhopp i den muslimska världen är mycket sällsynt för det behövs inte. Trycket från samhället och familjen är mycket starkt. Dock finns det länder som Sudan och Saudiarabien som också har dödsstraff för konvertering. I andra muslimska länder kan konvertiter utsättas för tryck från myndigheter och t.ex nekas att få ändrad religiös status i officiella myndighetspapper. Turkiet verkar vara mest liberalt. AP skriver att frågan kommer upp i äktenskapstvister då AP säger att Islam tillåter att en muslimsk man gifter sig med en kristen kvinna men inte omvänt, vilket i sig är märkligt, inkonsekvent och oacceptabelt.

Den vanligtvis liberala/vänsterlutande USA Today skriver idag en ledare om fallet och argumenterar för att det inte är tillräckligt att ha en afgansk författning som inte skyddar mot de hårdaste straffen i sharialagarna. Men något mer krävs:
Vad som behövs är en revolution inom Islam självt - en kamp mellan modernister och medeltidsmänniskor som Osama Bin Laden. På ett sätt är det jämförbart med att ha tvingat europeiska nationer att gå ifrån tortyr och bränning av kättare för att inte nämna judar och muslimer och gå in i den moderna eran.

Det som behövs är en reformation från grunden där alla de som försöker försvara väldigt intoleranta budskap med stöd av Koranen eller hadither ifrågasätts, förlöljigas och isoleras. Ickemuslimer kan påpeka intolerant hållning men till sist måste förändringen komma inifrån religionen Jag håller med ledarskribenterna att debatten som hörs inom islam är för tillfället mer 'en viskning istället för ett rytande' och att med en tyst 'moderat' massa kan agendan tas över av extremister.


The Telegraph i Australien undrar varför vi överhuvudtaget stödjer en regim som Karzais när regimen inte klart kommer ut öppet och säger att det finns religionsfrihet. SKribenterna argumenterar för att Karzai har en svår realpolitisk situationen och att omvärlden borde ändå stödja de krafter som vill gå den demokratiska vägen även demokratin i Afganistan är ljusår från vad moderna i väst har. Och jag tycker nog att vi ska fortsätta stödja Karzai med tanke på alternativet är. På ett sätt är det en maktkamp inom Afganistan.

Richard Cohen i Washington Post undrar var protesterna i islamvärlden var när Rahman hotades med dödsstraff. Det var den reaktionen jag hade med när jag hörde talas om att mannen hotades med dödsstraff för konvertering. Vad fanns alla de krafter som beskyllde väst för kränkning av en minoritets och en hel muslimsk världs känslor genom att publicera Muhammedteckningarna? Var är alla de dem som upprörts av bristen på respekt för religiös tolerans, som försökt få till hädelselagar och som skrämt europeiska politiker till tystnad? Jag har inte sett några massprotester i Kairo, Beirut, Damaskus eller Teheran för religiös respekt i denna fråga. Jag har inte sett några kampanjer på Sindbad, där folk uppmuntrades kontakta både danska tidningar och svenska politiker och demonstrera, för att skriva brev till afganska religiösa ledare osv. Det är lätt att bli cynisk... Richard funderar också på hur det visar hur vi i väst tänker så annorlunda på dessa saker än i denna kultur. Det finns dock muslimska grupper som Free Muslims Coalition som glädjer sig åt att Rahman släpps. Även den kontroversiella amerikanskmuslimska gruppen CAIR har enligt uppgift tagit avstånd från åtalet i Afganistan. Men i det stora hela verkar påverkan från muslimska grupperingar på imamer i Afganistan varit försumbar. Tänk er en liknande situation där en kristen hade dödats för konvertering till islam och föreställ er vilka protester och uppståndelse det hade blivit.

tisdag, mars 28, 2006

Moussaoui ett steg närmare dödsstraff

Zacarias Moussaoui är sin egen värsta fiende i rätten. Det verkar de flesta vara överrens om efter han tog till orda i rätten igår. Att säga att han i själva verket var en av de personer som egentligen skulle krascha plan in i byggnader var väldigt dumt och oförsiktigt om han vill undvika dödsstraff. Men det sistnämnda verkar han inte bry så mycket om. Det DN inte nämner är att försvaret har skriftliga dokument från f.d. höga Al Qaida-ledare i amerikansk fångenskap som motsäger Moussaouis egna vittnesmål. Enligt uppgifter från Khalif Sheik Muhammed, nummer 3 i Al Qaida tidigare och ansvarig för planeringen av WTC-attackerna, och andra Al Qaidapersoner var Moussaoui väldigt jobbig som höll på att kontakta sina ledare hela tiden och att det antagligen inte stod riktigt rätt till i huvudet. Khalid Sheik Muhammed talade också om Moussaoui som planerad del i andra våg av attacker efter 9-11. Kanske att han endast vill ta på sig äran för 9-11-attacken utan varit en del av planen men han kommer ett steg närmare dödsstraff på detta vis.

En extra vidrig detalj berättade han om under rättegången. Han hade fått tag i en kopia av ett ljudupptagning av ett telefonsamtal som mellan en flygvärdinna och mottagaren av hennes 911-samtal. Innan detta plan kraschade rakt in i WTC hade hon skrikit ut 'jag vill inte dö'. Det är svårt att föreställa sig den tortyren som passagerarna genomgick på planet innan de dödades. Men Moussaoui utbrast under rättegången att när han hörde detta ljudband var han extatisk. Vilket svin.

Olle Svenning dramatiserar om oljeberoende

Olle Svenning tar i sin artikel 'Oljan är deras vapen' upp vilken makt de länder med olja nu har. Men oljeberoendet är knappast någon dramatisk nyhet även om oljepriset har stigit den senaste tiden (ligger nu på runt $2.5/gallon jämfört med kanske $1.5/gallon för ett par år sedan) med alla oroligheter i världen som i Irak och vid terrorattacker. Men läser man Aftonbladet ska man istället få uppfattningen att något dramatiskt har hänt:
Maktbalansen i världen är rubbad.
De nya makthavarna är här för att stanna.
Deras vapen: olja och gas.

Såvitt jag vet har Europa, Japan och USA förlitat sig på olja från mellanöstern länge, inte minst Saudiarabien då. Först lite bakgrund i form av statistik. Sett i absoluta tal importerar och konsumerar USA i särklass mest olja i världen. Sett över tiden verkar USAs produktion varit relativt stabil medan importen ökat. Mer relevant mått borde vara oljekonsumtion per capita eller oljeimport per capita då hänsyn till folkmängd tas. I det sistnämnda fallet ligger USA fortfarande långt upp på listan men vissa europeiska nationer som Grekland och Spanien ligger högre upp och Tyskland och Frankrike ligger inte långt efter. I förstnämnda fallet ligger USA 5:a med vissa arabstater och Singapore före sig och Kanada och Island inte långt efter sig. Jag efterlyser ett mått där man också tar hänsyn till BNP, typ oljekonsumtion per capita och BNP. Argumentet skulle vara att det är ett större problem för världen eller för ett land med större oljekonsumtion/oljeimport om nationen inte använder den till något produktivt.

Sverige har väldigt låg andel av elektriciten som kommer från olja, 4%, jämfört med nästan andra länder. USA ligger ungefär i mitten räknat med 71%. Något förvånande var Kanada det land som USA importerade mest olja ifrån, följt av Mexico och sedan Saudiarabien, Venezuela och Nigeria. Iran lyser med sin frånvaro. Jag tippar att Europa mer förlitar sig på import från Ryssland, Iran och andra stater i mellanöstern men det kanske någon annan har upgifter på. Det ovanstående är lite förvånande för det brukar ju beskrivas hur USA är så beroende av olja från mellanöstern men det visar ju inte direkt dessa siffror. Oljeimporten är också 60% av totala konsumption vilket må vara mycket lägre än i EU t.ex.

Med detta som bakgrund kan jag ge Olle både rätt och fel i följande uttalande:
Kuwait och Saudiarabien slipper mycket kritik för sin bakåtsträvande kvinnosyn och diktatoriska styre därför att de har buken fylld av olja.
Som oljeexperten Kjell Aleklett uttrycker det.
-Skulle president Bush omfamna Saudiarabiens kung Abdullah om han inte var USA:s viktigaste oljeleverantör?

Det är nog rätt i att attityden mot Saudiarabien varit mycket skarpare om de inte haft olja. Men det gäller nog både från Europa och från USA skulle jag tippa och från andra länder med. Dock börjar tålamodet ta slut tror jag i många cirklar inte minst från att saudier sprider en väldigt konservativ och extrem ideologi till moskeer runtom i världen som jag rapporterat om tidigare. Å andra sidan verkar just Saudiarabien inte vara USAs viktigaste oljeleverantör om man ska tro importstatistiken. Kanske jag skulle säga om man tycker att högst oljeimport idag är viktigast vilket inte är självklart. Olle igen:
Med stigande pris har följt en ny medvetenhet om att oljan kan vara en bristvara redan om några år. Storkonsumenter som USA blir oerhört sårbara. Omsvängningen i maktbalansen är här för att stanna.

Frågan är hur 'brist' definieras. Det brukar väl sägas att den sista droppen aldrig kommer att konsumeras eftersom den blir för dyr. Dock kan ett högt pris nu stimulera satsningar på alternativa energikällor. Bush har i ett tal efter tal propagerat för att USA måste sluta att vara så oljeberoende från länder som många gånger är instabila och vars ledningar inte alltid hyser ett gott öga till USA. USA måste bli mer oberoende av olja från mellanöstern osv. Det tycker jag är bra. Också bra är hur budskapet förs ut genom att tala om energisäkerhet efter säkerhet verkar sälja här i USA. Självklart drabbas också Europa och inte bara USA av ökat oljepris och indirekt drabbas Europa ännu en gång om USAs ekonomi drabbas.

Det jag tycker är märkligt i Olles artikel är hur han fokuserar på hur 'Chavez förudmjukar Bush' i texten och det känns lite som om Olle hejar på Chavez. Vem bryr sig om Chavez ger billigare olja till några konsumenter i USA. Dock borde han väl i första hand tänka på sina landsmän som många gånger är mycket fattigare än folk är i USA men tydligen är en politisk poäng viktigare. Argumentation om Iran är heller inte särskilt övertygande. Jag tror inte Iran är 'osårbart' pga oljan även om Ryssland och Kina och till viss del europeiska stater har intressen där. Däremot verkar det inte finnas några riktigt bra handlingsalternativ när det kommer till Iran förutom att försöka försvåra för dem att skaffa kärnvapen och försöka göra det till en internationell fråga och försöka stödja demokratiska rörelser i Iran istället för att fokusera på militära åtgärder.

fredag, mars 24, 2006

Imamhot får Naser Khader att överväga sin framtid

Efter en av Muhammedaffärens imamer Ahmed Akkaris hot och öppna spekulationer att Naser Khader, ledaren för nätverket av Danmarks demokratiska muslimer och riksdagsledamot, kommer att sprängas om han blir minister överväger nu Naser tillsammans med sin familj sin framtid. På sin hemsida talar han om att vill vara med sin familj efter flera månaders stress och enligt Extrabladet har Naser tagit emot krishjälp från en psykolog efter hoten från Ahmed. Jyllandsposten talar om att Naser överväger att lämna politiken om ett par dagar.

Det vore trist om en politiker som Naser slutar att vara politiskt aktiv pga all stress som hans utsatta position medför. Jag kan förstå att han överväger att gå för att skydda sig själv och sin familj inte direkt från Ahmed men kanske mer från radikala efterföljare som kanske får för sig att ta hoten på allvar. På ett sätt pågår det en kamp inom islam vilka som får tala för och representera religionen utåt och hurvida det ska vara de krafter som accepterar och anammar de demokratiska värdena, som försöker värna om grundläggande mänskliga rättigheter och integration i samhället och som skiljer på religion och politik eller de mer fundamentaliska och konservativa krafter som motsätter sig detsamma. Sådana som Ahmed kan vi vara utan.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera Erixons notis hur FN kritiserar Danmark för behandlingen av Muhammedaffären. Ett exempel på detta är hur FNs råd för mänskliga rättigheter kritiserar Danmark för rasism och främlingsfientlighet och förordar inskränkningar i yttrandefriheten. Bloggen Agora har översatt officiella FN-dokument och har följt rapporteringen av detta noggrant. Mitt förtroende för FNs tolkning av mänskliga rättigheter blir inte större. Ibland får man ta deras kritik med en nypa salt.

ABC: Irakiska arkivdokument sägs visa rysk hjälp och samband med Bin Laden

ABCs team för undersökande journalistik har gått igenom ett antal dokument som sägs ha hämtats från Saddams arkiv efter invasionen. Dessa dokument har avklassificerats nyligen av amerikansk militär och finns att ses i sin helhet på militärens sajt:

  • En officiell representant för den irakiska regeringen var i kontakt med Bin Laden i Sudan under mitten av 90-talet där Osama föreslog ett samarbete för att 'utföra gemensamma operationer mot utländska styrkor' i Saudiarabien. I dokumentet sägs också att man jobbar på att aktivera relationen med Bin Laden när han är i Afganistan senare.
  • Ett dokument daterat i mars 2003 säger att den ryska ambassadören i Irak gett utförliga uppgifter om den amerikanska krigsplanen och vad flygplan, stridsvagnar etc fanns stationerade.

Var det så att ryssarna gav irakierna krigsplanen så är det en rätt stor skandal. Det ska bli intressant att se om det får några konsekvenser politiskt.

När det gäller sambandet mellan Saddam och Irak och Al Qaida och Bin Laden har det blivit en sanning att det aldrig fanns något samband och att det var lögn när Vita Huset försökte få en association mellan Irak och Al Qaida. Personligen trodde jag att administrationen överdrev en eventuell koppling med tanke på att många andra stater i så fall hade fler kopplingar till Al Qaida än vad Irak hade men det var samtidigt svårt att kategoriskt utesluta några samband eller förbindelser mellan grupperna. Om det är sant vad som framkommit nu tyder det på att Bin Laden tidigt velat ha hjälp av Irak för attacker mot amerikanska trupper. Argument mot ett sådant samarbete har varit att en sekulär diktator som Saddam och jihadister i Al Qaida som i sina egna ögon kämpar i religionens namn är alltför olika i sin syn på livet och vilka mål de har. Men frågan är om inte helt olika parter ändå kan drivas av ett gemensamt intresse. Andrew Sullivan tog exemplet där Stalin och Hitler samarbetade i början på andra världskriget trots helt olika ideologier.

Kommer svensk media att ta upp dessa uppgifter tro?

torsdag, mars 23, 2006

Dödsdom att bekänna sig till kristendom i Afganistan?

Afganen Abdul Rahman riskerar en dödsdom på grund att han bekänt sig till kristendomen. En videoklipp från rättegången i Afganistan finns på Afghan Times. Detta håller sig nu på att utvecklas till en politisk affär i USA. Bush fick en fråga på ett torgmöte typ (som refereras på Vita Husets sajt) om just denna man och Bush sade sig vara väldigt oroad att ett land som USA hjälpt till att befria skulle hålla en man till ansvar på detta vis angående vilken religion han har valt. Hittills har administrationen försökt hålla en relativt låg profil i frågan genom att betona diplomati men ändå betona respekt för den afganska systemet samtidigt som man försöker vara väldigt tydlig att det är helt oacceptabelt att en man avrättas för sin religionsval. Bush vädjar till den afganska ledningen att se till det universella värdet av frihet.

Samtidigt säger sig flera muslimska imamer i Afganistan som AP varit i kontakt med att även om Abdul skulle bli frikänd pga den internationella reaktionen så kommer folk att döda honom. En sk moderat imam som varit kritisk till talibanerna tyckte att regeringen försökte spela ett spel i att försöka framställa mannen som galen men att det var förudmjukande för islam och att hans huvud ska skäras av.

Det är inte utan att man skräms lite av medeltidstänkandet som dessa religiösa ledare har. Vissa av dessa befinner sig inte i samma århundrade eller kanske inte ens i samma årtusende som den utvecklade världen i sitt synsätt och dessa krafter är ett enda stort hinder för en utveckling mot demokrati också. Mer satsning på utbildning är nog väldigt nödvändigt här. Och det kommer ta generationer troligen innan värderingar ändras på flera håll.

I den amerikanska debatten försöker vissa framställa frågan om Abdul som ett testfall för om Afganistan kan klassas som en demokratisk stat eller ej eller hurvida det är önskvärt att stödja regimen till och med. NY Sun skriver t.ex. att 'detta är ett test hurvida toleransen kommer att vara tillräcklig för en modern demokrati som Afganistan aspirerar på att vara'. Det finns en risk att om Abdul döms till döden, men även om han istället får ett mildare straff eller bedöms psykiskt sjuk för att han ska slippa dödsstraff, att opinionen på högerkanten i USA förskjuts till en mer skeptisk attityd till att hjälpa och stödja afganerna och dess ledning tror jag.

En sak som slår mig är att skillnaden i reaktion för några teckningars skull i Danmark och reaktionen på att en man riskerar att dödas i Afganistan för sin religions skull. I Danmarksfallet mobiliserades massor över hela världen för att protestera mot det påstått ohyggliga i att porträttera profeten Muhammed och att det var så väldigt kränkande för muslimer i allmänhet med publiceringen av bilderna. Var är alla folkmassor nu i mellanöstern, i London, i Stockholm och på andra ställen för att protestera och demonstrera för rätten till att inte bli kränkt bara för att man har en viss religion? Ett dödsstraff måste räknas som en rätt grov kränkning... Är det någon som kan tänka sig reaktionen om situationen varit den omvända, dvs om en kristen i Spanien eller i Australien blivit dömd till döden för att konverterar från kristendomen till islam?

NPR har flera inslag om detta här och här.

Muhammedaffärs-imam hotar indirekt mörda annan muslim

Ahmed Akkari, talesmannen för gruppen av danska imamer som åkte ner till Mellanöstern för att 'informera' om Muhammedteckningarna och situationen i Danmark har nu hotat ledaren för demokratiska muslimer i Danmark, Naser Khader, indirekt med mord:
Om han blir minister för utlänningar eller integration, skulle man då inte skicka ut ett par man för att spränga honom och hans ministerium i luften?
Fransk TV har tydligen har tydligen uttalandet på video som de hade på när imamen inte trodde de filmade. Polisen ska nu undersöka dessa uttalanden. Ahmed själv säger att allt var på skämt men de flesta är inte så roade. Osmakligt, obehagligt, barnsligt, förkastligt osv är ord som förekommer från organisationer som demokratiska muslimer.En annan imam, Wahid Petersen som försvarar stening men som ändå fick vara med SR, tycker att uttalandena säkert var på skämt men att de var 'djupt problematiska'. Statsministern Fogh uttrycker bestörtning och hänvisar till polisen. Dansk radio har mer reaktioner från utrikesministern Möller och andra politiker. Till Helsingborgs dagblad har Akkari tidigare sagt:
Vi kräver respekt för vår tro, och vill inte associeras med kriminalitet och terrorism. Och jag har ett visst hopp om att vi kan sätta respekten på dagordningen.
Han vänder sig också mot att man nu "blåser upp" en grupp moderata muslimer.
— Det får oss andra att framstå som extremister.
Om han inte vill associeras med terrorister eller extremism så undrar man lite varför han sagt som han gjort nyligen. Sydsvenskan har mer information om Akkari. Han har deltagit i religionsdebatter, föreläst på gymnasier, högskolor är talesman för islamism trossamfund med 27 organisationer under sig.

Det låter väldigt illa tycker jag att hota en annan människa med sprängning som verkar ha skett. Nu har han förlorat det allra sista av förtroendet av danskarna kan jag tänka mig. Tanken att en präst sagt något liknande, att en präst sagt att han minsann skulle spränga en annan person och fortsätta sitta kvar på sin post är inte möjlig och borde inte vara det heller när det gäller representanten för islamisk trossamfund. Ska också bli intressant att se hur polisen hanterar det hela och hurvida polis och åklagare kommer fram till att det kan anses som olaga hot av någon form eller om det anses mer som ett skämt, även om det i så fall var ett sällsynt dåligt och oansvarigt sådant.

onsdag, mars 22, 2006

Mycket bra tal av Blair nyligen

Tony Blair levererade igår ett mycket bra och intressant tal angående världens inställning till uppmuntrande av demokrati och kamp mot ideologisk extremism och terrorism. Rekommenderas i sin helhet. Han börjar med att ta upp att det här med att uppmuntra spridning av demokrati världen över inte främst behöver vara en neokonservativ tanke:
Så det är tydligen en 'neokonservativ', dvs en högerriktad, syn att vara starkt för spridande demokrati runtom i världen; medan andra på högerkanten säger att denna syn är farlig och dålig - det enda som räknas är en omedelbara effekten på nationella intresset. En del progressiva ser interventioner som humanitära och nödvändiga; andra ser det som att om diktatorerna inte hotar våra medborgare direkt så kan det göra vad de vill.

Och så är det väl. Ingripanden för att stoppa diktatorers brott är inte nödvändigtvis en höger- eller vänsterfråga egentligen eller? Att sprida demokrati borde inte vara en fråga som skiljer högern från vänstern generellt sett. Dock beror det säkert på hur demokratin ska spridas och det kan ju diskuteras. Blair säger att skiljelinjen går mellan de som är isolationister och de som vill interagera med världen, en skillnad mellan reaktion och aktion. Blair går vidare med att specificera paradigmen mycket rådande i Europa när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, en paradigm av inaktivitet och att passivt sitta som kommentator och kritiker vid sidan om:
Attityden representeras ungefär såhär: provocera inte, låt allt vara så lugnt som möjligt och orsaka inte några skiftningar i grundplåtarna. Den har ett mjukt ansikte vid frågor som global uppvärming och Afrika; den reserverar det hårda ansiktet endast för fallet av direktattack av en annan stat, vilket är osannolikt. Detta är en hållning som ser världen som rätt lugn, om än inte utmaningar, med en del fula fiskar som simmar runt på djupa vatten som är bäst att undvika, men inga strömningar som hotar den fina ytan. Den tror också att stormarna mestadels varit självförvållade.

Det kan väl sammanfattas ungefär med att ju mindre ingripande desto bättre. Just det här med att synen bortser från vilka strömningar som finns undertill gör att man stoppar ner huvudet i sanden. Istället blir den som aktivt griper in och upprör de fula fiskarna beskyllda för att förstöra den fina harmoni och stabilitet som finns. Blair tar upp hur snabba vi i väst är på att beskylla oss själva när någon attackerar oss. Det kan gälla i Irak, Afganistan eller i Madrid. Om vi blir attackerade måste vi väl gjort något fel resonerar många. Blair går vidare till en passage om legitim kritik mot religiösa extremister som är väldigt viktig. Tack för att ledare som Blair finns säger jag bara. Jämför med Freivalds eftergifter direkt för hot om våld när någon publicerar en liten teckning.
Det finns en intressant debatt som pågår i regeringskretsar idag om hur extremism i brittiska samhällen ska motas. Ministrar har rådgivits att aldrig använda termen 'islamisk extremist'. Det kommer att kränka människor. Det är sant. Det kommer den. Det finns dem som - vanliga trevliga människor - som säger att extremisterna som begått dessa terroristdåd inte är sanna muslimer. Och de har, förstås, rätt. De är inte mer sanna muslimer än de protestanter som mördar en katolik på Nordirland är sanna kristna. Men, tyvärr, är han dock fortfarande en protestant. Att säga att hans religion är irrelevant innebär både att helt missuppfatta hans motiv och att förneka den del av extremism inom hans religion som gett upphov till det.

Blair har helt rätt. Vi ska inte vara så politiskt korrekta att säga att sådana mord som i London och Madrid inte har något koppling med islamisk extremism eller islamisk radikal ideologi av något slag. Stoppa inte huvudena i sanden för respekt för religiösa grupperingar eller minoriteter. Om inte problemet med extremism erkänns så går det heller inte att göra något åt det.
Ändå för respekt för radikal islam så insisterar paradigmen på att säga vad som är sant är att provocera, att visa okänslighet, att demonstrera samma kvalititer av blind ignorans som leder oss att antyda muslimer ser demokrati och frihet på samma sätt som vi.

Precis som den låter gå oemotsvarad den frekventa refrängen att det är förväntat att den muslimska opinionen kommer att reagera våldsamt på invasionen i Irak: det var trots allt ett muslimskt land. Alltså är attityden att: vi förstår hur kränkta ni är; vi förstår att ni är arga pga invasion i ett muslimskt land; men att slå tillbaks genom terrorism är fel.

Det är ett ställningstagande av svaghet, defeatism, och mest av allt djupt förolämpande mot varje muslim så tror på frihet, dvs majoriteten. Istället för att utmana extremismen så fjäskar denna attityd för den och istället för att kväva den göds den.

Blair är igen på alldeles rätt spår tror jag. Vi ska uppmuntra de muslimer som tror på frihet och demokrati självklart. Nu pågår en kamp i Irak där det är en fråga om hurvida irakierna ska låta sig styras av valda kandidater eller om högljudda och våldsbenägna krafter i samhället ska sätta sig över detta. Från vissa vänstermänniskors håll de irakier som med risk för sina liv hjälper till att bygga upp sitt land genom att låta sig värvas till jobb som poliser, soldater, valarbetare som Quislingar och förrädare. De som bekämpar systemet med allmäna val hyllas som motståndskämpar istället. Lite av det finns i Muhammedaffären. Jag hade senast idag en debatt med en muslim på ett debattforum som hävdade att endast det faktum att USA hade attackerat ett muslimskt land var förfärligt. Oavsett resultatet undrade jag... Oavsett om muslimerna efteråt fick ett bättre liv, slapp diktatur osv? Kritik mot företrädare för extremism måste komma fram i ljuset. Jag ser en fara att vi i ett försök att undvika konflikter och för att visa respekt för minoriteter och religiösa övertygelser kommer närmare en acceptans och tolerans av det otolererbara.

ETA utlyser vapenvila.

Kul att med lite positiva nyheter på morgonkvisten. Baskiska terrorgruppen ETA utlyser en permanent vapenvila. Deras ensidiga deklaration kom strax efter 2årsdagen efter Madridattackerna då ETA först anklagades när det senare sig vara Al Qaida som var ansvarigt.

Council on Foreign Relations beskriver organisation som en vänsterrörelse som varit tystare efter 11:e september. Skälet till detta enligt 'experter' skulle vara inte så mycket moraliska eller taktiska hänsyn utan pga mer effektiv myndighetsbekämpning. Dock undrar jag ändå om inte stödet för ETAs metoder minskat efter 11:e september och inte minst efter Madridbombningarna. Denna linje artikuleras också en Guardianartikel. Som kommentator på en baskisk tidning tydligen uttryckte sig:
Framträdandet av Al Qaida terrorism förbränner det syre som inhemsk terrorism behöver för att bestå.

Mats Larsson i Expressen har några reflektioner om skillnaden mellan terrorismen från organisationer som ETA och IRA och Al Qaida och kommer fram till att det var bättre förr. Åtminstone kunde organisationer som ETA och andra förvarna om attacker och avsåg sällan att maximera antalet oskyldiga dödsoffer. Det ligger säkerligen något i det. Nu har vi ett mycket större problem i att en viss andel nya europeer i religionens namn vill orsaka så mycket död och förstörelse som möjligt i det samhälle de lever i men föraktar.

Vi kanske ska vänta att ropa hej och korka upp champagnen tills vi verkligen ser att att vapenvilan ligger fast och processen mot fred och försoning blir framgångsrik. Men positiva nyheter såhär långt.

tisdag, mars 21, 2006

Mitt Romney som möjlig presidentkandidat

Mitt Romney, den republikanske guvernören i det liberala Massachusetts, kan vara en möjlig presidentkandidat för republikanerna för 2008. Tydligen ska han inte ställa upp som guvernörskandidat för 2006 vilket spär på de spekulationerna. I en omröstning bland republikanska aktivister i South Carolina nyligen fick Romney mest röster av alla möjliga kandidater (Mccain bad aktivisterna rösta på Bush istället för honom...) Nyligen har han gjort en del intervjuer i radio TV.

Han uppträder på Q&A och berättar om sin uppväxt, sin karriär och sin politiska filosofi under kanske en timme. Intrycket jag får av honom är mycket positivt. Han verkar kunnig, entusiastisk, relativt ödmjuk och full av energi med mycket vettiga svar på frågorna han får. Exempelvis är hans tal om att samarbete över partigränserna positivt tycker jag.

En mycket annorlunda intervjumiljö blev det hos kända radioshowprataren Don Imus, som Boston Herald refererade. Där bjuds det mycket mer på Romneys humoristiska sida. Han gjorde verkligen succe där. Han talar även om Irak och säger att USA måste stanna tills stabilitet skapats och en fungerande stat skapats. Om det är utmaning eller bli svårt så ska man inte direkt ge upp och dra därifrån säger han. Det gillar jag.

Hans utbildningsbakgrund är imponerande med både en MBA från Harvard Business School och sedan en doktorsgrad i juridik från Harvard Law School. Karriärsmässigt är det också väldigt imponerande med ledande position i management consult-företag och investmentbolag.

Hurvida han faktiskt kan bli vald som republikanerns kandidat är öppet men vissa tror han har ett problem i att han är mormon vilket inte må vara särskilt tilltalade för evangeliska kristna, särskilt i South Carolina och Virginia. Å andra sidan talar Romney om att han samarbetat väl med evangeliska kristna i sin hemstat men jag undrar ändå om det inte kan vara en nackdel för honom i primärvalen.

måndag, mars 20, 2006

Hört på Sveriges Radio

Jag lyssnade på Studio Etts diskussion angående Irak med inbjudna gäster, däribland SRs USAkorrespondent Thomas Nordegren. Lite utdrag nedan.

SR-ufrågare:
'Vad beror det här på? När man tittar på det utifrån kan man ju inte undgå att förundras över att USA uppträder så arrogant eller så inkompetent'.

Jätteneutral SR-reporter tydligen. När sa någon att 'man kan inte låta bli att undgå att förundras över hur inkompetent eller arrogant Danmark och Frankrike uppträder' sist som en självklarhet?
Den inbjudna gästen Claes Ryn:
'Det har att göra med det här ideologiska tänkesättet. Man har utnämt USA till världens frälsare.
Och man menar att ett styrelseskick passar i alla länder och i alla omständigheter, demokrati eller frihet. man varierar ordvalet lite. ... De säger att en modell passar in överallt och det är den som vi omfattar'.

Är det fel att kämpa för att människorna i sina länder kan få mer att säga till om själva eller att de får fler friheter i sina liv? Claes Ryn överdriver med ord som frälsare som antyder också en religiös drivkraft vilket han också specificerat i den länkade artikeln. Nyanslösheten slår en när man lyssnar på inslaget.

Nordegren påstår att USA vill ha en enda modell:
Bush säger till och med att det är fördomsfullt att tänka så, att klansamhällen och brist på medelklass och så gör att demokratin utvecklas i olika takt och på olika sätt. Utan det är den amerikanska modellen som gäller...

Bush har varit noga med att specificera att irakiernas styrelseskick inte kommer likna det amerikanska. Den irakiska modellen kommer inte bli en kopia av den amerikanska lika lite som den japanska modellen blev likadan som den amerikanska. Principen om att att människor vill ha frihet och möjlighet att välja sina egna ledare må vara universell men det är knappast så att Bush vill gå in för att kopiera den amerikanska konsitutionen eller något liknande. Tvärtom har den amerikanska administrationen uppmundrat irakierna själva att bestämma hur de vill ha sitt land med t.ex skrivande och sedan igenomröstande av konstitution.

Nordegren drar sedan en märklig slutsats:
Det kom någon uppgift om att 90% av amerikanerna har bett för soldater i Irak och det visar ju ändå att det här är något som man är trött på kriget. Det har gått för lång tid och det har krävs för stora offer...

Hur visar eventuell information att folk ber för soldaterna något om hurvida de är trötta eller ej på att trupper i Irak? Detta verkar oerhört märkligt.

Nordegren fortsätter med att referera en 'analytiker':
Bush är den nyktra alkolisten som ser allt i svart eller vitt. Han ser inga nyanser. Han bryr sig inte om vad som händer utan han vill spela den historiska rollen i att vara konsekvent.

Är det bara jag som tycker det är sanslöst att SRs USA-korrespondent generaliserar på det viset? Sveriges USAambassadör Gunnar Lund försöker nyansera bilden tack och lov men med tanke på generaliseringarna här undrar jag lite om kvaliten i andra radiorapporter från Nordegren i USA.

DN säger att Iran vann på Irakinvasionen

I dagens DN skriver Michael Winiarski en artikel med rubriken 'Iran vann på USA:s invasion i Irak'. Jag bara undrar hur Michael kan veta detta. Situationen i Irak utvecklas som bekant inte endast i en riktning. Vad som händer med den framtida säkerhetssituationen och den politiska utvecklingen vet vi lite om men enligt rubriken får man känslan att DN redan har insiderinfo hur det verkligen slutar.

En möjlig utveckling är ett framtida Irak som en stat med ett fungerande politiskt system som sakta men säkert går den demokratiska vägen och låter människorna i landet ha fri- och rättigheter som är långt progressivare än andra stater i området. En sådan utveckling skulle naturligtvis sätta press på Iran ännu mer att liberalisera sitt eget politiska system vilket är ett hot mot de nuvarande makthavarna. Men detta skrivs det inget om i DN. Istället förlitar sig Michael i DN på diffusa 'bedömare':

Den islamiska republiken Iran har vunnit mest på att den irakiske diktatorn Saddam Hussein störtades, inte demokratin och regionens säkerhet. Det är något som många bedömare är överens om tre år efter att USA inledde sitt krig i Irak.

Det är ju bekvämt att stödja sig på 'bedömare' som man själv väljer ut. Det blir en viss selektionseffekt i valet av dessa bedömare som man sedan väljer att förlita sig på och dra slutsatser ifrån. Så att en majoritet självvalda bedömare tycker en viss sak bevisar ingenting. Bedömarna i DNs fall verkar för övrigt vara en stabschef under Colin Powell och en chefsredaktör för en tidning.

Det andra märkliga i artikeln är hur relationerna mellan USA och Iran angående Irak beskrivs:
Men det är ändå en ordentlig omsvängning, från att tidigare ha anklagat Iran för att blanda sig i skeendet i Irak och för att skicka in terrorister och vapen, ber man nu alltså om iraniernas hjälp att reda upp situationen.

Det som den nationella säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley sagt är att det inte alls är frågan om någon sorts förhandling om Irak som antytts från tidningsuppgifter. Eventuella förhandlingar kan endast ske mellan irakierna och iranierna själva enligt honom. Däremot har den amerikanska ambassadören i Irak befogenhet att upplysa Iran om hur de enligt USAs syn är ohjälpsamma när det gäller Irak och vad de kan göra för att sluta vara det. Det mesta av det har tidigare uttryckts offentligt säger Hadley i en CSPAN-intervju nyligen. Såvitt jag förstår anklagar USA fortfarande Iran för att blanda sig i skeendet i Irak vilket är just saker som kan tas upp i samtal, vilket direkt motsäger DNs bild.

lördag, mars 18, 2006

Tre år efter Irakinvasionen...

Tre år Irakinvasionen framstår invasionsbeslutet från USAs sida inte som särskilt lyckat eller genomtänkt. Jag vet inte exakt hur mycket det kostat (och det beror säkert hur man räknar, vad man tar med beräkningen) men enligt National priorities project så sägs invasionen hittills har kostat runt 250 miljarder dollar. Över 2300 har dödats och mer än 16000 skadats. Lägg därtill de psykiska problem som många av den hemvändande har och den oro och lidande som både soldater och dess anhöriga fått stå ut med under den gångna perioden så är kostnaden väldigt stor för denna operation. Kostnader på minussidan är också det stöd som USA hade efter 11:e september nu försvunnit från stora delar av världen. Istället är USA föremål för kritik och demonisering från folk i många länder. Det hade inte behövt att bli på det viset tror jag om administrationen agerat klokare.

Det är svårare att se vad som faktiskt ligger på plussidan som USA som land har så mycket glädje av. Hurvida resultatet var gott för irakierna är en annan fråga. Saddam är inte vid makten och kan inte hota länder runtom kring eller amerikanska trupper. En framtida positiv demokratisk utveckling i Irak och i omgivande länder är också en bra sak som kan komma av invasionen på sikt men det är ännu ett frågetecken hurvida Irak kan gå en sådan positiv väg. Det största hotet mot en sådan utveckling tror jag kommer från alltmer minskat stöd för pengar till Irakoperationer i USA. Som den senaste Pew Research-undersökningen visar håller amerikanska folket tappa förtroende för politiken angående Irak på många fronter som t.ex hur kampen mot motståndsmän går, hur sannolikt det är med en framtida demokratisk stat, risken för inbördeskrig osv. Inte minst tror jag att de uppskruvade förväntningarna innan invasionens början gör att det blir svårt att se opinionen vända dramatiskt i USA heller. Och vidare är opinionen till en viss del en reflektion av hur media behandlar Irakämnet i radio/tv/tidningarna.

Om man endast ser till irakiernas situation så har de blivit av med en diktator och förtryck men istället har invånarna i vissa delar av landet blivit plågade av attacker från våldsmän och terrorister och vissa har även drabbats av koalitionens attacker. Det finns opinionsundersökningar som säger att de flesta av irakierna säger att det var värt det att koalitionen befriade dem från Saddam och hans anhang men det hjälper knappast dem som dött eller har anhöriga som dött i operationerna eller av attacker.

Egentligen är det inte endast hurvida det var rätt eller fel att invadera Irak som är frågan. Vid hur många tidpunkter som helst efter det har beslut fattats, både av Vita Huset, Pentago, politiker i Europa och i resten av världen, irakier och motståndsmän/terrorister, som påverkat den framtida situationen i Irak. Paul Bremer beslöt att skicka hem irakiska armen som en del av en debaathifikeringsprocess vilket antagligen gjorde att säkerhetssituationen blev lidande. Vita Huset hade antagligen för få trupper när de gick in där och planerade för bristfälligt inför vad som skulle komma efter Bagdads fall. Som Bush och hans anhang sagt i valrörelsen tidigare så trodde de helt enkelt inte på att amerikanska styrkor skulle vara inblande i nationsuppbyggnad. Vad som hade hänt, och därmed om beslutet att invadera eller ej sett ut mer positivt tre år senare, med annan planering vet vi inte. NPR har ett intressant inslag om en ny bok (Cobra 2) som tar upp just hur militära och politiska möjligheter som försuttits och inslaget av kulturell ignorans. Vi vet heller inte vad som hänt om Europas politiker och partier mer stött Iraks folk och process mot ett bättre samhälle. Självklart ligger en stor del av ansvaret för våldet i Irak, och därmed problem med återuppbyggnad, på irakiska 'motståndsmän' och utländska terrorister som har stått för de flesta civila dödsoffren och skadegörelsen. För varje självmordsattack utanför en moske så ökar inte ansvaret för invasionen på USA ledning utan det ökar endast ansvaret på de som utför attackerna. Jag accepterar inte riktigt Powells citat 'Om du förstör det så äger du det' när det gäller i Irak. Det är kanske den uppfattning som finns i världen att när Saddam fanns där så fanns det i alla fall stabilitet på något sätt och den som upprör denna stabilitet får också ta konsekvenserna. Oberoende hur Saddam styrde sitt land kanske.

Oavsett om invasionen var värt besväret för USAs del tycker jag nog att USA borde fortsätta att försöka stödja de politiska institutioner och författningen som nu finns och att hjälpa irakierna ta över säkerhetssituationen i sitt land så att utländska trupper nu kan lämna Irak, som både irakierna och omvärlden, inklusive amerikanerna, vill. Med bakgrund mot vad jag skrivit ovan förstår jag mycket mer demonstrationer i USA mot kriget än vad jag förstår de demonstranter som nu protesterar mot Irak i omvärlden, inklusive Sverige. Det som demonstranter i omvärlden borde oroa sig mest över nu är ett för snabbt amerikanskt tillbakadragande istället för att de stannar kvar i Irak för länge.

fredag, mars 17, 2006

Irak igen

  • Medan DN har beskrivingar av nya offensiva insatser idag av amerikanska och irakiska soldater i samarbete runt Samarra idag som 'Stora amerikanska bombningar i Irak'rapporterar internationell media att det Pentagon sagt att militären inte bombat något alls. DN påstår senare att 'bombningarna ska fortsätta i flera dagar'... Frågan är var DN får sina uppgifter ifrån.
    Egon Motwhalls blogg ger mer utförlig information om hur märkligt och inkompetent DN uttrycker sig i artikeln.
  • Dalademokratens optimist och USAvän Göran Greider skriver en artikel om Irak där han hävdar att 'Alla helvetets portar har nu öppnats i Irak.'. Han ger skulden för Madridattackerna på Irakkriget och dess stödjare:
    I lördags hölls minnesceremonier för de hundratals offren för terrorattacken i Madrid 2004. Troligen hade dessa människor sluppit döden om inte Spaniens förre premiärminister skickat trupper till Irak för att bistå ockupationsmakterna.
    Här saknas ett fördömmande av de barbariska människorna som utstuderat och medvetet sprängde mängder oskyldiga europeer i luften för sina egna sjuka ideer om hur världen borde vara. Om en attack sker imorgon i Danmark, kommer Greider då med att säga att om Muhammedteckningarna inte publicerats i Jyllandsposten så hade detta inte behövt hända?

torsdag, mars 16, 2006

Nytt råd för mänskliga rättigheter

Så blev då det förslaget om nytt råd för mänskliga rättigheter antaget trots USAs motstånd. Det var på ett sätt ett bakslag för USA och det är inte utan att jag tror att USAs position automatiskt fick en del länder att ansluta sig till den andra sidan just för att isolera USA. Det nya rådet slipper i alla fall att medlemmarna i rådet utses av regionala grupper som producerade Sudan och andra länder till rådet men nu ska det istället bli majoritetsbeslut.

Men är det rätt att välja medlemmar till detta råd baserat på majoritetsbeslut? I en sådan omröstning får en diktator lika stor rösträtt som en fullständig demokrati. Vi borde väl alla tro att västerländska demokratier har en del att lära andra länder om demokrati eller? Nu ges alla stater, oavsett erfarenheter med mänskliga rättigheter och friheter tidigare, lika stor vikt vilket går tvärs emot denna tro. Tanken är väl dock att inklusion i processen av alla stater i FN ska skapa en delaktighet och kämpande mot samma mål i hela världen och det är därför förslaget såg ut som det gjorde. Vi kan också fråga oss hurvida ett beslut i rådet ska stå över ett beslut i ett enskilt land här. I så fall skulle länder på ett sätt få ge upp en del av sin suveränitet för en grupp representanter som utses av dessa stater. Det är väl tveksamt. Amerikanerna har nog större förtroende för sina valda representanter än från statsvalda representanter från andra länder. Självklart är det så. Så jag är konfunderad vad rådet kan bidra med om inte bara just 'råd' som länder kan sedan välja att ignorera.

En annan sak i det hela är varför alla stater ska behandlas lika oavsett folkmängd. Ska lilla Luxemburg har lika mycket att säga till om som Spanien? En röst per land eller en röst per individ i landet? Om vi går med på det sistnämnda så skulle det betyda väldigt stor makt till Kina och Indien och är vi beredda på det? Frågorna är fler än svaren. Jag tror jag kommer att ta det nya rådet med en nypa salt trots all hype.

Jag har också blivit mer och mer cynisk till hur mänskliga rättigheter används som slagträ och ensidigt i min mening. Det låter så fint att kämpa för mänskliga rättigheter och gör man det är man är god medborgare. Men jag tror det finns en annan sida med. I USA har ACLU varit kritisk till nästan alla antiterroråtgärder som skapats vad jag vet (kanske en liten överdrift). Såhär skriver de t.ex på sin sida:
Om vi tillåter nationella säkerhetsintressen ta bort våra friheter så ger vi upp vad det är att vara en amerikan.

Trots detta har amerikanska opinionen varit villig att låta myndigheterna försöka skydda dem från terroristattacker med mer övervakning osv. I USA ses människorättsorganisationer som denna som hörande till vänsterblocket skulle jag vilja säga. Som jag ser det finns det en balans mellan nationell säkerhet och mänskliga rättigheter och friheter. Eller kan man se det som så att rätten till liv är en mänsklig rättighet i sig. Men organisationer för mänskliga rättigheter brukar vad jag vet mest fokusera på just en del av balansgången, dvs allmäna mänskliga rättigheter och friheter, utan att ta hänsyn till nationell säkerhet. Därför ser jag ofta dessa grupper som lite oansvariga. Och i fallet med rådet med mänskliga rättigheter är jag rädd att det kommer bli likadant, ett fokus på rättigheter och friheter utan att ta hänsyn till säkerheten.

Välkommet inlägg i debatten

Johan Norberg och Mattias Svensson gör rätt i att i SvD ta upp faran med att stifta lagar mot hädelse och förtal av religioner. Det måste finnas utrymme at kritisera religioner och religiösa ideer utan att man bryter mot någon lag. Speciellt när religioner för med sig konsekvenser på hur människor vill ha ett samhälle organiserat politiskt. Det hindrar inte att människor ska försöka visa varandra respekt i vardagslivet så mycket som möjligt ändå. Rätten till kritik är inte är detsamma som skyldighet att kritisera. Enligt artikeln:

På hemmaplan talar EU:s ledare förvisso om fortsatt stöd för yttrande- och tryckfriheten, men det paras ihop med dunkelt tal om att denna frihet "ska utövas i en anda av respekt för religiösa och andra trosföreställningar och övertygelser". De båda kraven är oförenliga.
Man kan inte ha yttrandefrihet och samtidigt diktera att den bara får användas till att betyga full respekt för andras föreställningar.
Trosföreställningar måste kunna kritiseras - sakligt och resonerande, hårt och oförsonligt, bitskt och
elakt, ironiskt och skämtsamt, ja, rentav plumpt och onyanserat - utan att avsändaren riskerar repressalier.

Jag håller med om att det kan låta luddigt att både prata om yttrandefrihet och respekt för religiösa trosföreställningar men är det inte så det funkar redan till stor utsträckning? När kristna går i kyrkan och ber till gud så är det verkligen inget som säger att människor inte bör visa dessa respekt och likadant bör det vara för muslimer och andra grupper. Om du möter en som tror på Gud imorgon är det inget som säger att du måste eller bör övertyga denne att Gud inte finns utan istället respektera tron. Dock blir det problematiskt när tron (och det är inte lätt att argumentera logiskt med en person som är fundamentalistisk i sin tro) har konsekvenser på det politiska området. Därför är jag till viss del oroad över vad jag uppfattar som tilltagande fundamentalism i samhället som muslimska invandrare bär sig hemifrån. Precis som fundamentalismen minskat inom större delen av kristendomen är det nödvändigt att det blir likadant inom islam tror jag. Just därför försöker jag visa på vilka ideer, vilka jag inte tycker vi borde acceptera, som sprids av en del inflytelserika religiösa ledare inom denna religion.

Johan och Mattias har en bra poäng i att det enklare för muslimska ländare att motivera bestämmelser mot religionskritik i deras land om västvärlden själva skulle ge efter, vilket jag dock inte tror på ett ögonblick kommer att hända. Jag tycker nog att det var lite överdrivet att demonisera Solana som en mörkerman även om uttalanden ha gjort varit diffusa. Jag har tidigare tagit upp risken för hädelseförbud här.

Dödsdom i direktsändning

När jag zappade mellan kanalerna idag (och de är runt väl 150 eller så) så fastnade jag vid en direktsändning av utdömande av straff för ett brutalt mord. I alla nyhetskanalerna visades samma scener där den åtalade satt med sitt ombud, där domaren oavbrutet talade och där den mördades föräldrar satt och var nära att gråta. Inte direkt vad jag är van vid från hemma i Sverige. Först bytte jag kanal för jag ville inte vara med att se när någon dömdes till döden, om det nu skulle ske. Jag ville inte se hur kamerorna zoomade in på en människa just när han fick veta att skulle dödas.

Senare när jag zappade runt igen var nyhetskanalerna fortfarande fokuserade på domstolsutlåtande. Nu stannade jag och lyssnade. Metodiskt gick domaren igenom vad domstolen kommit fram till. Flera försvårande omständigheter gicks igenom i detalj. En sådan var att flickan som bortrövats var endast 11 år, att hon brutalt våldtagits och sedan dödats genom strypning. En annan var på det sätt hur hon mördades och här domaren igenom detaljer som var mördaren stått och hur länge och ibland zoomade kameran in på mördaren och ibland på domaren och ibland på föräldrarna. Domaren använde ord som omoralisk, oförsvarbar, hemska, vidriga i sitt språkbruk men var lugn och metodisk. Försvårande omständigheter var också att gärningen utförs på ett planerande sätt. Mördaren hade valt ut sitt offer med gott om tid för att komma på andra tankar och hade tydligen strypt offret på ett sätt som tog extra lång tid där mördaren kunnat sluta långt tidigare. Hur stor vikt som gavs till de olika försvårande omständigheterna gavs med. Som förmildrande omständigheter så argumenterade domaren varför inte försvaret med psykisk upprördhet, kronisk smärta eller användande av droger var trovärdigt.

Eftersom motivation gavs på detta sätt tyckte jag inte speciellt synd om mannen ifråga. Han hade tydligen tidigare med tårfyllda ögon bett alla så mycket om ursäkt och sagt att han ångrade sig så mycket. Men det hjälpte inte. Han fick dödsstraff ändå i direktsändning. Domaren sa att endast mördaren visste om han ångrat sig eller ej men att hans ånger gavs liten vikt i sammanhanget speciellt efter hur arrogant mannen hade uttryckt sig efter dådet, hur han tydligen hade skrattat t.ex och hur mannen inte hjälpt polisen att hitta kroppen t.ex.

Angående dödsstraff är jag emot det, mest för att domen inte kan göras ogjord när domen verkställd men även för en olustkänsla av döma någon till döden när man inte riktigt vet hurvida mördaren ångrat sig eller ej. Å andra sidan gav mördaren ingen barmhärtighet åt offret så man kanske inte borde fokusera så mycket på gärningsmannen. Visserligen så kan det inte göras ogjort om någon sitter oskyldig 30 i fängelset heller men där kan man åtminstone släppa ut personen från fängelset om misstag begåtts. Däremot är det svårare att tycka om synd om personer som begått så fruktansvärda handlingar mot andra människor och som förosakat så mycket lidande, både för den mördade men också för alla i personens närhet. Just att tv-sändningar tillåts vid domar sätter också press på domare att inte ha mildare straff än var medborgarna vill ha tror jag. Det är kanske båda bra och dåligt. Bra för att jag tror att straffen nog ligger närmare vad vill allmänheten anser är rimligt för ett mord eller våldtäkt men negativt för att det finns risk för att domare säljer sin själ för att bli populära bland allmänheten eller för att få stanna kvar på sin post.

Något som också skiljer sig åt från svenska förhållanden är att de drabbades familjer får tala till juryn inför straffutdömningen. Det har blivit väldigt upprörda ord många gånger och det påverkar säkert också strängheten i straffen. På ett sätt tycker jag det är naturligt att de anhöriga kan få ge sin bild. Det är ändå de som drabbats av vad förövaren gjort. En annan sak är hur de anhöriga medverkar på tvintervjuer eller pratshower och ger sig syn på hurvida den dömde borde få livstid, dödsstraff eller något annat. Det är inte direkt någon tycka-synd-om-mördaren-stämning som ges utrymme åt ofta i media.

onsdag, mars 15, 2006

Tveksamt att Mccain blir president

Jag tror det blir mindre och mindre sannolikt att Mccain blir den som blir nästa president. Som person verkar han vara väldigt kunnig och påläst, ödmjuk, modig, öppen för överrenskommelser över partigränserna mm. Men en sak tror jag han saknar efter att ha sett honom hålla tal nere i South Carolina (C-span). Och det tror jag är en utstrålning som får vanliga amerikaner att identifiera sig med honom fullt ut. Han är jätteduktig på att sitta i en studio och svara på frågor och diskutera och analysera men jag undrar om han har förmåga att entusiasmera stora folksamlingar på samma sätt som hans konkurrenter må ha.

Ett par andra saker talar också emot honom. Dels är det åldern. Han skulle bli 72 år när han startade sin presidentpost vilket är flera år äldre än vad Reagan var. I förhållande till andra senatorer, typ Byrd, är det fortfarande ungt men frågan är om det lämpar sig för presidentämbetet. Inom republikanerna ses han som väldigt moderat på gränsen för oberoende och för nära demokraterna i vissa sociala frågor kan jag tänka mig. Frågan är om pånyttfödda kristna och liknande accepterar mer liberala åsikter i dessa sorts frågor. Sen en ytterligare fråga har en potential att bli ett problem för Mccain tror jag och det är hans stora stöd för Vita Huset när det gäller Irak och invasionen där och hans starka position när det gäller Iran. Beroende lite hur situationen utvecklar sig i Irak kan väldigt proinvasionskandidater få problem kan jag tänka mig men det är endast en spekulation.

RolandPm lovar äta upp en burk amerikansk pyttipanna (jag har testat att köpa det en gång och det var väldigt flottigt det jag hittade.) om Mccain vinner republikanernas plats till presidentkandidat. Som RolandPm tror jag att en person som George Allen ligger närmare till hands som jag skrivit tidigare.

tisdag, mars 14, 2006

Ung Vänsters bidragstagare PFLP använder bidragspengarna för bl a kidnappningar?

Ung vänster har som bekant stött PFLP ekonomiskt. Redan vid utbetalningarna var det känt att PFLP stått bakom terrorism och vägrade fred med Israel. Efter inbetalningarna verkar PFLP försökt utföra ett politiskt mord i Israel, alltså indirekt med svenska skattepengar. Om vi ska tro lokal polis på Gaza står nu PFLP som organisation misstänkt för att föra bort minst 8 utländska medborgare. Som DN tar upp var även en svensk journalist utsatt för ett kidnappningsförsök av troliga PFLP-medlemmar. När ska Ung Vänster och dess moderparti erkänna att det var ett misstag och oansvarigt att ge pengar till PFLP tro?

Antisemitismstudie förvånar

Även om bortfallet är på 41% är det svårt att inte tro att andelen som hyser antisemitiska åsikter är stort i den undersökningen som redovisats på DN Debatt. Att 25% inte säger sig vilja ha en jude som statsminister eller tycker att judarna har för stort inflytande i världspolitiken eller att 17% säger att det är judarna som styr USAs utrikespolitik är rätt otroligt egentligen och gör att man får en tankeställare. Var kommer denna bild från kan man undra? Media? Skildringen av konflikten och händelserna i Mellanöstern spelar säkert in men förklarar säkert inte allt. Något förvånande var det inga speciella skillnader mellan antisemitismen för anhängare för olika politiska partier. 4 av 10 muslimer klassades som antisemiter jämfört med 5% av hela befolkningen, vilket alltså inte är något randfenomen. PJ på Svd kommenterar detta. Å andra sida verkar det av t.ex bilaga 5 som att intoleransen mot muslimer är högre än mot judar och trenden mer negativ där. Men detta hjälper inte att förklara bort hur en fjärdedel anser att judarna har för stort inflytande i världspolitiken. Som väntat var propalestinska individer något mer antisemitiska än gruppen i stort, 14% mot 5%. Högutbildade sas vara mindre antisemitiska än lågutbildade vilket var förväntat.

En bok att ta på allvar eller ej?

Erixon tog upp boken 'While Europe slept. How radical Islam is destroying Europe from within'. Det är en bok jag tagit upp i bokhandeln och varit på väg att köpa men satt tillbaks igen tills vidare för att jag inte var helt övertygad om att den inte spelar på fördomar, sprider rykten och generaliserar om muslimer. Men jag vet ju inte riktigt. Författaren ifråga, Bruce Bawer, har beskrivit sig som en demokrat tidigare men nu tydligen beskrivs han som en neokonservativ vilket kan vara relevant att veta.

En försmak av saker som kommer upp i boken kan fås genom att gå in på Bruce Bawers hemsida eller genom att läsa några av hans kolumner, exempelvis 'Inte alla muslimer vill integreras'. Här talar han om hur miljoner muslimer inte ser sig som fransmän, att fler och fler muslimska elever inte längre vill rita, spela instrument, använda samma toaletter som andra, inte läsa Voltaire för att sånt anses för antireligiöst osv men man får inte en riktig känsla för andelen av befolkningen som det gäller för tycker jag. Så det är lite som att man känner sig manipulerad när man läser texten men problemet med ökad fundamentalism må vara riktigt och konsekvenserna negativa. Han har vissa poänger om att ett bidragssystem istället för fokus på arbete har möjliggjort fundamentalism tycker jag.

Recensioner av boken ges på flera ställen. Philadelphia Inquirer är överväldigande positiv och skriver att västerländska intellektuella är ofta okunniga om islam. Och att Bruce Bawer skriver att liberaler i Europa ofta vill tro att muslimer eftersträvar västerländska medelklassmål som
ett bra och säker plats att bo, bra möjligheter för sina barn osv. Istället vill Bruce säga att muslimska ledare i många fall med demografin på deras sida väntar på att ta över mer makt i länderna. Och det låter ju oerhört konspiratoriskt och alarmistiskt. Många av de muslimska ledarna och imamerna kommer ju från andra länder med mycket liten kunskap om samhällena de kommer till. Och det är ett problem men frågan är väl hur mycket dessa ledare lever i en fantasivärld eller? Vad ska man göra med dessa personer, som Krekar i Norge, som absolut inte vill integreras utan som hävdar att islam ska ta över det västerländska samhället? På ett sätt har han yttrandefrihet och kan säga vad han vill. Å andra sidan är det ytterst oönskat att ha sådana fundamentalistiska krafter i landet.

Jag har inte bestämt mig än om det är en bok som överdriver i mycket av sina påståenden och är för generaliserande eller om författaren ifråga har rätt i mycket av sina observationer och analyser angående Europas nutid och framtid. Det enklaste är väl att tro på det förstnämnda eftersom accepterande av många hans spekulationer och ideer skulle innebära att man fick se situationen i Europa som mer i kris antar jag. Kanske jag läser boken och sedan se om jag blir uppskrämd inför framtiden eller mer kritisk till författaren.

måndag, mars 13, 2006

Reflektioner i arabisk media

Jag kollar ibland runt lite vad som sägs i arabisk press. Memri ger mestadels de mest extrema uttalanden av olika religiösa ledare och politiker, vilket i och för sig är intressant, men det kan vara lämpligt att läsa artiklar i arabisk media med för en annan bild. Ett par artiklar jag läste idag:

  • Amir Taheri i Asharq Alawsat undrar om nästa plats för professionella jihadister blir Thailand. Han skriver att det som det pratas om i islamistvärlden är att jihadistorganisationer med gott om pengar kan komma att ta över ett uppror i södra Thailand där muslimer nu strider mot thailändska armen. Men han varnar för detta:
    Att ankomsten av professionella jihadister är en dödskyss för muslimska rörelser, även de med legitima krav, har visats om och om i historien
    Han varnar för att jihadisterna inte är ute efter någon sorts fred utan de är ute efter heligt krig och de bryr sig inte mycket om muslimerna de säger sig kämpa för.
  • Faisal Sanai skriver i Arab News angående reaktionerna efter Muhammedteckningarna att både muslimska och västerländska samhällena måste fördöma de fel som görs inom egna kulturen lika mycket som som de fördömer de fel som görs utanför kulturen och det ligger en hel del i det. Faisal undrar över dubbla måttstockar i upprördheten:
    Var är våra intensiva fördömmanden av dödande av oskyldiga vare sig de är i Bali, Beslan eller i Bagdad? Har vi någonsin demonstrerat vårt raseri mot de massmorden utförda av muslimska terrorister med samma sorts protester vi reserverar för dödsfall av muslimer? Var var raseriet då kroppar av amerikanska civila drogs genom gatorna i Bagdad eller då israeliska soldater blev massakrerade i Gaza? Kan vi ärligt jämföra vårt tysta huvudskakande angående halshuggningarna av västerlänningar med våra pågående våldsamma protester mot teckningarna? Ja, vi uttrycker 'oro' och 'ogillande' men detta motsvarar inte alls det raseri som vi fördömmer sådana orättvisor mot våra egna.
    Det var ord och inga visor det. Och det är rätt svårt att förstå hur just teckningar kan mobilisera tusentals demonstranter över hela världen när det inte blir samma sorts demonstrationer när muslimer och icke-muslimer dödas i Irak t.ex. Intressant läsning alltihop.

Helle Klein tänker till...

Läst på Helle Kleins blogg i Aftonbladet:
Det görs mycket bra amerikansk film just nu. Bush kan inte ha det lätt. Hollywood producerar det ena kritiska debattinlägget efter det andra.

Vad bra att någon kan reda ut vad som oroar Bush för tillfället. Jag tror han ligger vaken på nätterna på grund av alla dessa hollywoodfilmer...

söndag, mars 12, 2006

Biden helt oansvarig angående Irak

Jag sitter precis och kollar på Meet the Press på NBC. Här intervjuas den demokratiska senatorn Joe Biden och George Allen angående Irak. Bakgrunden är det svaga stödet för hur Iraksituationen sköts av amerikanska väljare som sätter press på politiker att handla. Joe Biden säger att om Irak inte har en regering till sommaren är spelet slut och USA drar hem trupperna. Samtidigt säger han att om amerikanska trupper dras bort så kan det bli inbördeskrig och en mycket värre situation än Irak var innan USA befriade landet från Saddam. Så det Biden säger är helt oansvarigt. Han väljer en helt godtycklig tidpunkt för att något ska hända i Irak, som bildande av regering, och händer inte detta så ska irakierna överges även om konsekvenserna av det blir mycket värre för irakierna och för situationen i stort i Mellanöstern, för att inte nämna världen i stort. Kritik är självklart tillåten mot hur saker kan göras bättre i Irak men inga konkreta förslag från sådana som Biden verkar finnas. Istället är det mest en massa gnäll och klagomål utan egna ideer och krav på saker vars konsekvenser han sedan vägrar ta ansvar för. Jag tycker det är vidrigt att göra politik av en sådan viktig fråga. Jag har tidigare haft en viss respekt för Biden men har efter hand försvagats i takt med hans uttalanden och nu är inte mycket kvar.

Både Allen och Biden tycker förresten att det är oacceptabelt att Iran får tillgång till kärnvapen och båda tror det blir möjligt att förhindra på diplomatiskt väg verkar det som. Allen, som nog kan ha en viss chans att bli republikanernas presidentkandidat inte minst pga av hans personlighets skull, betonar vikten att ha världen med sig i denna fråga, inte minst av andra stater i mellanöstern. Låter sunt tycker jag.

lördag, mars 11, 2006

Fångarna på Kuba och militärdomstolsprocessen

Jag kollade på en väldigt intressant presentation idag på CSPAN. Det var chefsåklagaren för Kubafångarna i försvarsdepartementet i USA, Morris Davis, som talade om hur processen för fångarna på Guantanamo-lägret. Chefsåklagaren var en överste i flygvapnet som jag tyckte gjorde ett rätt bra intryck. Han talade om hur det för nuvarande fanns ungefär 490 personer på Kuba och att 260 släppts därifrån, av vilka 190 eller så hade blivit fria helt. Av dessa fanns det minst 10-15 stycken som hade gett sig in i strider mot USA direkt igen.

Han tar upp varför USA inte behandlar dessa personer som krigsfångar. Han säger att Genevkonventionerna kräver att fyra krav är uppfyllda för att en person ska kunna klassificeras som en laglig krigsfånge:
  • en tydlig befälsstruktur
  • en uniform som avskiljer den stridande från civila
  • bärande av vapen öppet
  • följande av Genevekonventioner

Al-Qaida uppfyller inget av dessa krav och är illegala kombatanter som därmed inte har rätt till Genevekonventionernas skydd enligt chefsåklagaren och Bushadministrationen.

Översten säger att han hört folk säga att militärdomstolar med all sannolikhet kommer att vara en dålig ide och att det aldrig kommer att fungera. Men han säger lite humoristiskt att när han var liten trodde han aldrig morötter och kaka kunde användas i samma mening heller och det dröjde ett tag tills han smakade morotskaka. Och lärdomen skulle vara att man inte ska vara så snabb att döma ut saker man inte vet så mycket om än och när väl militärdomstolarna används kan man säga hurvida de har fungerat eller ej.

Han tar upp att i en krigssituation är det första soldaterna tänker på inte att gripa en person. Viktigare saker är att skydda sig själv och sina kamrater, försöka oskadliggöra fienden och få fram information om nya attacker och åtala personen ifråga kommer längre ner i prioritetordningen. Därmed har inte någon husrannsakan gjorts utan att vänta på tillstånd, bevis har inte katalogiserats av polismyndigheter och personen har inte fått sina rättigheter upplästa vid gripandet. Därmed skulle en domstol mot dessa individer inte nå långt i vanliga domstolar men frågan är om ett rättvist system ändå kan utarbetas för att hantera dessa individer. Och på det svarar översten ja.

En kritik mot militärdomstolsförfarande har tar upp är att de gripna visste inte att de kunde ställas inför rätta för vad de gjort på detta viset och man ändrar på lagen efter hand. Han hänvisar då till en av åklagarna vid Nurnbergrättegångarna som säger att de gripnas enda hopp är att den internationella lagen inte hunnit ändras hittills så att vad de gjort inte är olagligt än. Vidare med ännu ett referens till Nurnberg sägs det att 'de har givits en rättegång som de när de hade makten aldrig gav någon människa'. Skillnaden mellan hur USAs militär och Al Qaida beter sig är milsvid.

Han säger att han vill ge sig in bild av situationen också av fängelset där som inte motsvarar den bild som försvararna av fångarna vill ge. Och bilderna som sprids av fångarna och faciliteterna i media tenderar att vara flera år gamla. Nyheter som att fångarna bedöms vara bättre behandlade på Kuba än i belgiska fängelser får t.ex inte stort utrymme i media.

Uppgifter som framkommit under tortyr eller framtvingat med olagliga metoder ska inte få användas som bevis av åklagare under militärdomstolarna säger Morris Davis. Och det låter ju vettigt. Han diskuterar också att därmed måste han bestämma vad som räknas som tortyr eller olagliga metoder och han är öppen för förslag där.

Efter ha lyssnat på det mesta av hans presentantion känner jag mig lite mindre orolig för processen med fångarna på Kuba men det viktigaste i processen kan mycket väl finnas begravt i detaljerna. Som sagt, personen ifråga verkar vettig. Det verkar i alla fall inte vara så hemskt med fångarna som det framställs i diverse människorättsorganisatior som Amnesty och company som har ett intresse att betona brister i processen och förstora enskilda övergrepp av soldater och bristande rättssäkerhet i domstolar för att motivera att deras organisationer behövs och att medlemmarna ska stödja dem. De uppgifter som spridits i media är ofta från försvarsadvokater eller från frigivna fångar som har ett visst intresse att skildra situationen så hemskt som möjligt.

Mer information om militärdomstolsprocessen finns på amerikanska militärens hemsida. Där finns detaljer om den administrativa processen, vilka direktiv som finns från Vita Huset och från militärledningen osv. Tidigare poster om Kubafångarna finns t.ex här, här och här.

Försök till lagstiftning mot hädelse?

En del politiker verkar ge antydningar om att det kan bli frågan om ny lagstiftning mot hädelse och nytt skydd så att respekten för religioner blir starkare. En rätt oroväckande utveckling egentligen. Några märkliga turer:


  • Ett EU-dokument författat av EUs utrikespolitiska talesman Solana och EUs ansvariga person för externa relationer och som presenterades för EUs utrikesministrar i dagarna innehåller tydligen en del kontroversiella meningar. Däri nämns att det inrikespolitiskt måste bli 'hårdare lagstiftning mot islamofobi' och att andra inrikespolitiska åtgärder kunde vara introduktion av lagstiftning mot 'defamation of religions'. Vad ska detta betyda? 'Defamation' är väl ungefär förtal eller ärekränkning kan jag tänka mig.
  • Jyllandsposten via Volokh på HuffingtonPost rapporterar också att EU-ministrar funderar på att gå med på krav från muslimska länder angående detta med 'defamation of religions'. Solana fortsätter i en intervju att säga att 'And I think the limit of our Freedom of Speech is there where, indeed, the freedom of "the other" starts', dvs om någon kan ta illa upp av vad man gör eller säger så ska man avstå? Det beror väl på från fall till fall. Det är inget egetvärde att kränka andra människor men samtidigt måste friheten vara stor att ifrågasätta och kritisera andra människors djupaste övertygelser annars undrar jag var vi är på väg.
  • FNs sändebud för mänskliga rättigheter, Louis Arbour, har tydligen lovat muslimska representanter från OIC att kämpa mot 'defamation of religions' och 'explore and elaborate legal framework for respect of religions as well as freedom of expression to address the situation created by the publication of blasphemous cartoons', dvs FN-personen har lovat undersöka vad som kan göras lagvägen för att skapa större respekt mellan religioner.

Religionskritik måste vara möjlig i ett öppet och fritt samhälle. Att börja beskydda religioner från hädelse eller kränkning tror jag verkligen inte är rätt väg. Jag vill tro att samhället lämnat sådana ideer bakom sig.

fredag, mars 10, 2006

Vad göra med Iran?

Hur borde Iran hanteras? Iran vägrar ge upp rätten till utveckling av kärnkraft och säger att de endast vill ha civil sådan medan resten av världen oroar sig över att de faktiskt också utvecklar kärnvapen. Jag personligen tror att Irans ledning försöker dra omvärlden en vals och försöka vinna tid medan de utvecklas kärnvapen men helt säker kan jag inte vara.

Solklart är det ytterst oönskat att Iran skaffar sig kärnvapen. Det är en nation som stödjer, utbildar och hyllar terrorister och vars ledning är fenomenal på extrema uttalanden som 'Israel borde raderas bort från kartan' och att förnekelse att judeutrotningen under andra världskriget. En ytterst antiväst-linje hålls av ledningen. Det är t.ex inte ovanligt att under presidenttal att publiken uppmanas att skrika 'Död åt Israel' och 'Död åt USA'. Det går inte att utesluta att Iran skulle få för sig att hota eller använda kärnvapen till exempel mot Israel eller mot västliga intressen om det får tillgång till vapnen. En annan teori är att de aktivt skulle låta terrorister få tillgång till denna sortens vapen eller pga av slapp säkerhet låta göra detsamma.

Flera svenska bloggare har intresserat sig för hur situationen ska hanteras. Hyllengren och Johan Eriksson kommenterar och köper mycket av vad Michael Ledeen säger inför kongressen. Jag vet egentligen inte så mycket om denna person men Wikipedias beskrivning fick mig att läsa en av hans artiklar i National Review där han verkar föra fram en konspirationsteori om att europeiska stater gjort en deal med radikala islamistiska och arabiska krafter för att försvaga USA. Det är inte utan att jag blir rätt misstänksam mot denna person. Tre val sägs i alla fall finnas angående Iran: sanktioner, militärt ingripande eller stöd till revolution.

När det gäller sanktioner tycker jag Ledeen har rätt. Stora breda sanktioner har sällan verkat på ett bra sätt och skadar inte minst folket som man har sanktioner mot och håller med Johan att det riskerar att underlätta för regimen i Iran att få stöd och att måla ut Väst och omvärlden som orsaken till problemen och dra bort fokus på inrikessituationen där många tydligen vill ha förändringar. Som Ledeen också säger kan det vara bra med resesanktioner mot ledarskiktet som en symbolisk handling. Dessutom tycker jag dock Ledeen inte kommenterar hurvida mer specialiserade och inte generella sanktioner skulle kunna fungera t.ex om det kan införas sanktioner mot viss typ av varor som krävs för utvecklingen av kärnvapen men inte civil kärnkraft.

Militära åtgärder så. Här tror jag vi alla måste tänka över konsekvenserna av t.ex bombningar som Erixon efterlyser. Frågan är inte så mycket om det skulle vara möjligt för den amerikanska militären att slå ut byggnader som tros användas för kärnvapenforskning. Det skulle säkert gå utan för stora förluster för vara sig den amerikanska eller iranska sidan. Men det löser knappast något i det stora hela. Iran skulle ha kvar samma regim och troligen i någon sorts nationalistisk reaktion få ökat stöd och Väst skulle demoniseras. Kanske skulle Iran göra det ytterst svårt för USA i Afganistan och Irak och risken finns att det skulle bli en ond cirkel där Iran hämnas och sedan USA slår tillbaks hela tiden. Dessutom skulle det säkert också gynna islamister runtom i världen. Iran skulle troligen också bara offentligöra att de nu verkligen skulle utveckla kärnvapen och då måste USA eller andra stater vara beredda på att bomba igen.

Ledeen förordar istället att störta Irans ledning med hjälp av revolution i landet. USA skulle försöka bidra med strejkkassor, satellittelefoner, tv-sändningar och ständig kritik av landets ledning. Jag tycker i princip att det är en bra ide med radio- och tvsändningar som når Iran men helst inte med propagandamaterial utan vanlig underhållning, nyheter osv. Risken tror jag annars att det enkelt kan avfärdas även av iranierna som propaganda och det inte får avsedd verkan på lång sikt. 70% av iranierna är under 30 år och enligt många bedömare har jag hört att de vill har förändringar i landet. Landet har tydligen accepterat viss ökad tolerans i det dagliga livet för att denna förändringslust inte ska övergå att bli en politisk rörelse. Jag tror att Hyllengren överdriver lite hur enkelt det skulle vara med en revolution. Siffran 73% som Ledeen anger för den procentandelen av befolkningen som vill ha 'friare samhälle och mer demokratiskt ledning' skulle jag vilja se en referens på. Förändringar önskas säkert med att det automatiskt betyder att det snart kommer bli en stark politisk rörelse som kommer omkullkasta den nuvarande teokratin är jag mer skeptisk till. Förhoppningsvis med tiden men jag har inga illusioner om att nödvändigtvis kommer gå snabbt. Om så skedde pga folkets egen vilja så skulle det dock bli ett slag i ansiktet på alla radikala islamister i världen samtidigt med.

Det finns ett antal frågaställningar vi kan ställa oss. Om Iran får civil kärnkraft så kommer de automatiskt utveckla kärnvapen? Om Iran har kärnvapen så är det ett oacceptabelt att leva med och inte endast väldigt negativt? Jag tror att Iran troligen avser utveckla kärnvapen men när jag tänker efter så är jag inte så oroad att Iran faktiskt skulle attackera Israel eller USA om de får kärnvapen. Mr Brown ifrågasätter en attack mot Israel med tanke på hur inte minst araber skulle drabbas. Motreaktionen kommer att bli för överväldigande för Iran. Likaväl som det var oönskat med att gamla Sovjet hade kärnvapen så är det oönskat att Iran får dem och något vi borde försöka motarbeta. Men frågan är om inte ett Iran med kärnvapen skulle kunna hanteras med terrorbalans som under kalla kriget. Om det kommer fram att kärnvapen används av terrorister som kan spåras till terrorister som kan Iran förvänta sig en skarp motreaktion som skulle kunna avskräcka dem att hålla koll på sina vapen.

Själv är jag skeptisk till viljan hos det amerikanska folket att ge sig in i stridigheter med ytterligare en stat nu efter Afganistan och Irak. Men det är klart om hotet uppmålas i tillräcklig hög grad kanske det kan finnas stöd för en blixtattack med tanke på att Iran länge upplevts som en av de stora fienderna till USA. Men både media, kommentatorer och vanligt folk kommer nog att tänka på hur det lät inför invasionen mot Irak och vara mer ifrågasättande när det gäller hotbilder osv. Så jag tror inte att USA inte kommer att attackera Iran i första läget.

Lite intressanta länkar angående Iran finns t.ex här på CSPAN och NPR.

$2.95 a month web hosting Bloggtoppen.se